Författare: Einar

2009-12-04

Även idag var himlen alldeles klarblå när vi vaknade. Igår bestämde vi att det var Milford Sound som var vårt nästa mål. Ingen av oss ville skumpa i en buss i flera timmar och köra husbilen dit kändes inte heller lockande. Så vi hade bokat flyg med realJOURNEYS till Milford Sound och sen en båtutflykt på fjorden. Blev hämtade med taxi strax efter 9 på morgonen, och skjutsade till flygfältet i Frankton. Det var ett litet 2-motorigt plan med plats för 8 passagerare och en co-pilot.
Flygningen tog drygt 30 minuter och vi fick massor med information om vad vi såg av en trevlig och mycket pratglad pilot.

Tog ett kort precis när vi startat.

Bilden ovanför visar platsen för Isengard i Sagan om Ringen trilogin, tornet i flmerna var datorgenererat.

Flög vidare över Nya Zeeland’s södra alper som är snötäckta året runt.

Såg några kajaker då vi flög in över fjorden. Det tog bara ett par minuter med buss från flygplatsen till hamnen. Vi hade gott om plats på båten vi åkte ut på fjorden med. Var inte mer än 20 passagerare på båten, men det fanns säkert plats för minst 50.

Vattnet i fjorden såg nästan grönt ut när solen låg på. Lady Bowens Falls sågs på styrbords sida direkt när man kom ut ur hamnen. Kaptenen berättade att det var 200 meter djupt där vi åkte och att djupaste stället var 350 meter.

Pratade en hel del med ett par från Philadelphia (USA), som tog kort på oss.

På en del ställen rann det ridåer med vatten utefter hela bergssidan.

Efter ett tag såg vi några söta små tofspingviner, i mitten av bilden, trava runt på stranden. Vi åkte genom hela fjorden ut till Tasmanska havet, innan båten vände tillbaka mot Milford Sound.

Såg några sälar som låg och dåsade på klipporna.

Tog ett kort på Bettan efter att båten stannat vid ett observatorium och släppt av några av passagerarna. Efter avslutad båtresa var det dags att flyga tillbaka, för att vi skulle få se så mycket som möjligt åkte vi en annan väg.

På bilden ser man Sutherland falls, som med sina 580 meter är det högsta vattenfallet på Nya Zeeland.

Ovan ses en del av vägen vi hade fått åka på om vi valt att åka bil eller buss till Milford Sound.

Walter Peak High Country Farm på bilden ovan tillhör en av de familjer som först bosatte sig utefter Lake Wakatipu. Numera är den en populär besöksort för de som vill uppleva höglandsjordbruk. Vi fick landa på gräsmattan istället för landningsbanan, men det märktes ingen större skillnad.

Tog kort på vår pilot framför planet vi flög med.

På väg mot taxin såg vi en helikopter lyfta med några som antagligen skulle ut på en häftig moutainbike tur. När vi kom tillbaka till campingen var det ordentligt varm ute. Vi åt lunch och slöade lite.
Tog en tur upp med linbanan, som ligger alldeles bredvid campingen. Var kanske lite bortkastat, eftersom vi sett så otroligt mycket vackra vyer idag så knäppte vi bara pliktskyldigast några kort.

Lite nedanför mitten, till vänster, syns i alla fall vår camping. Åkte ner och gick runt lite på stan innan vi gick in på en av alla restauranger som fanns att välja på. Det blev indisk mat som var perfekt kryddad för oss båda. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till campingen. Passerade massor av affisher med förslag på aktiviteter. Även om man bara vill prova en bråkdel av allt som man kan göra här skulle det behövas månader och en väldigt fet plånbok. Vi var i alla fall otroligt nöjda med den här dagen.

2009-12-03

Idag var himlen alldeles klarblå när vi vaknade och fortsatte vara det hela dan.

Så här såg det ut på campingen idag, vi tog in handduken som hänger på backspegeln innan vi gav oss iväg (fast vi höll på att glömma den). Åkte ner till en liten affär i samhället och köpte lite småsaker som började ta slut. Fortsatte sen resan söderut mot Queenstown, med många stopp för att fotografera och titta på vackra vyer.

Stannade till vid en liten rastplats samtidigt som en annan bil. En dam erbjöd sig att ta kort på oss båda. Man ser på bilden att vädret definitivt var roligare idag.

Einar lyckades hitta ett nytt vattenfall att ställa sig framför (Thunder Creek Falls).

Vi passerade flera ”picnic and camping areas”, enklare rastplatser med enbart toalett, där man kunde stanna över natten billigt. Ovan utsikten från en av dem, Cameron Flat. Vi kom åkande på vägen som syns lite till höger

Efter ytterliggare några mil kom vi fram till Lake Wanaka, där vi stannade och knäppte några kort. Kortet ovan är taget ”bakåt”, alltså mot det håll vi kom ifrån.

Landskapet framför oss påminde lite om den norsk/svenska fjällvärlden, färgen på vattnet och växtligheten utefter sjön är dock annorlunda.

När vi kom fram till samhället Wanaka valde vi att åka genom passet ”the Crown Range Summit”. Här var det verkligen ett annorlunda landskap. med kullar täckta av torra grästuvor.

Efter att ha åkt igenom passet stannade vi och tittade på utsikten över dalen där Arrowtown är närmaste ort. Sen var det nerförsbacke hur långt som helst.

Stannade en gång till och tog ett kort innan vi avverkade sista biten ner, som var i klass med Trollstigen i Norge.

Knäppte ett kort när vi kom ner, man kan se vägen skymta mitt i all grönska. En ganska stor husbil syns vid gröna pilen. Sista biten till Queenstown var inte speciellt spännande. Vi tog in på Queenstown Lakeview Holiday Park.

Åkte ner på stan och köpte en ny 12-Volts laddare till GPS’en eftersom den börjat glappa. Passade på att äta en tidig middag på en thailändsk restaurang. När vi kom tillbaka till campingen satte sig Bettan bakom husbilen och njöt av eftermiddagssolen.

Dagens etapp var på cirka 24 mil.

2009-12-02

Vaknade tidigt idag. Grått väder och 17,5 grader, men inget regn. När vi åkte från campingen hade temperaturen stigit till drygt 20 grader och solen tittade fram.

Vi åkte mot Franz Josef glaciären. Efter några mil skymtade man de snöklädda topparna bredvid glaciären. För att komma till glaciären fick man åka genom samhället Franz Josef. Sen var det bara att ta på sig bekväma skor och vandra mot glaciären.

Man gick på en stenig flodbädd. På vårarna är den full med vatten och det är inte ovanligt att stora stenar slits med av vattnet.

Det syntes på stenarna som låg där att det inte bara är vatten som åker med strömmen.

Einar, i mitten nere i bilden, stannade vid ett vattenfall som rann utefter bergssidan.

Större delen av glaciären var täckt av grus och den såg ganska skitig ut. Har förstorat upp några som klättrat upp på glaciären och, hängande i linor, höll på med att skotta grus. Vi förstod inte riktigt vad syftet var med den övningen.

Ovan ser man att glaciären har en lite blågrön färgton.

Den här fågeln landade precis bakom Bettan. Syns kanske inte på bilden, men den är mer än 30 cm från huvud till stjärt. Det är en kea, den enda papegojan som kan leva i alpina områden. Vi gick tillbaka utefter flodbädden och tog en väg genom skogen till en liten vattensamling.

Det satt tre japanska tjejer där, som gärna tog ett kort på oss.

Fortsatte stigen bortåt och kom till en lång hängbro (Bettan står i andra änden av bron). Följde stigarna en bit till innan vi tröttnade och tog oss tillbaka till bilen. Det var riktigt skönt att sätta sig ner och fika efter att ha gått runt i drygt 3 timmar. Åkte vidare söderut och passerade förbi Fox glaciären utan att stanna. Det hade börjat ösregna och vi tyckte att vi sett nog med glaciärer för idag.

När vi åkt några mil till skymtade vi flera andra bergstoppar.

Såg inte ett dugg lockande ut när man zoomade in dem. Åkte vidare i ösregn tills vi kom till Haast där vi stannade för natten på campingen Haast Lodge. Det var ingen mottagning vare sig på mobiltelefoner eller bredband, så hemsidan fick vara utan uppdatering. Märktes att vi var en bit upp, det var bara 11 grader varmt ute då vi gick till sängs.

Dagens etapp var på cirka 25 mil plus en rejäl vandring vid Franz Josef glaciären.

2009-12-01

Låg och lyssnade på regnet som trummade mot biltaket innan vi klev upp. Verkade som om vädret skulle bli en repris på gårdagen.
Det var lite rörigt i servicehuset, eftersom man höll på att bygga om.
Alla fick samsas i damernas avdelning, men det var bara glada miner trots trängseln. Åkte i alla fall i väg för att titta på en liten sälkoloni. Det var bara några kilometer bort, och GPS’en ledde oss dit direkt. Konstigt nog hade det slutat regna.

Utefter stigen mot sälkolonin såg vi några små ”weko ungar”.

En snäll fransman tog ett kort på oss.

Det var inte speciellt många sälar. Några stora feta hannar och ett antal honor och ungar. Runt 25 totalt. Ovan ses några av dem.
Passerade en stolpe med avståndspilar till olika större städer. Stockholm var inte med, men tror att vi är ungefär 20000 km hemifrån.

Pratade lite med en tysk dam, som var snäll och tog kort på oss framför havet. Tog oss tillbaka till bilen och fortsatte mot ”Pancake rocks”.

Nu började vi känna igen vädret från igår. Då vi åkte utefter havet var det bitvis rejält disigt.

Såg den här skylten utefter vägen, det skall visst finnas blåpingviner i området. Innan vi kom fram stannade vi till vid ”Truman Track”, en liten stig som går genom subtropisk skog ner till havet.

Det var rejält med grönska runt oss.

Växter fanns på alla nivåer i skogen. Kom ner till havet och gick lite på stranden som bestod av ganska grovkornigt, rundslipat, grus.

Ett litet vattenfall rann ner till stranden.

Tror att det var lågvatten. De svarta fläckarna, på stenarna till höger, i höjd med Einar’s huvud är musslor.

Det fanns stora håligheter i berget, som mejslats ut av havet.

När vi gick tillbaka till bilen stötte vi på flera stycken ”weko”, som inte var ett dugg rädda. Åkte vidare till ”pancake rocks”. De består av band av kalksten varvat med mjukare ”lersten”. Formationerna har uppkommit genom att regn, vind och vågor har slipat klipporna under tusentals år.

Om det är kraftig sjö sprutar det upp vattenkaskader ur håligheterna bakom Bettan.

Man kunde ändå höra hur det smällde och mullrade i alla håligheter när vågorna på bilden slog in.

Fortsatte sen ner mot Hokitika. Stannade till och tog ett kort på det annorlunda landskapet. Tog in på Hokitika Holiday Park, som är en liten enkel camping. Det var mycket ungdomar här. Hängde massor av linor/rep och våtdräkter på tork. Har ingen aning om vad man använde dessa till. Vi åt en delikat entrecôte till middag. Tittade sen på metservice, konstaterade att man förutspåde lite roligare väder ett tag i alla fall.

Dagens etapp var på knappt 14 mil.

2009-11-30

Den här dagen var extremt grå, nog den vädermässigt sämsta hitills. Det regnade rejält när vi vaknade. Låg och läste ett bra tag innan vi klev upp. Lyssnade på melodikrysset via webben och löste det ganska enkelt. Åkte sen mot Westport i dis och duggregn. Vädret var nog ungefär som hemma. Skillnaden var väl temperaturen (+17), grönskan och ljuset (dagsljus 14 timmar).

Utefter en kilometerlång strand hade folk lagt ned en del möda på att bilda hundratals ord/namn med stenar. Vägen mellan Nelson och Westport skall vara väldigt vacker, vi såg tyvärr inte mycket av detta.

Tog ett kort på diset/dimman då vi stannade för att fika.

Lite senare svängde vi på skoj upp mot en utsiktspunkt (50 meter från vägen), ”Spooners Range Lookout”, det var inte mycket man såg.

Åkte vidare i dimman. Så här såg det ut några timmar senare. Bitvis åkte vi inne i molnen, eller om det bara var dimma. Pratade med en kille på en bensimack, när vi stannade och tankade. Han tyckte det var bra att det äntligen kom regn, eftersom det var väldigt torrt i marken innan.

Tog ett kort på vägen när det lättat lite.

En del vyer fick i och för sig något mystiskt över sig. Men annars var det mest jobbigt med regnet/diset. Var till slut framme vid Westport Holiday Park & Motels. Checkade in och hittade en bra plats. Vi hade sett på väderprognosen att det nog skulle bli en dag till med lite sämre väder innan det lättade. Kändes inte som nåt stort problem, vi hade ju precis kommit till sydön.

Avslutade kvällen med att tända ett av våra (2) adventsljus och ta varsitt glas vin.

Dagens etapp var på cirka 21 mil.

2009-11-29

Uppe tidigt och åt frukost, sen iväg till färjan. Fast vi var där tidigt så var det rätt många husbilar före oss i kön. Såg att man kunde checka in (ställa sig i kö) från 01:00, misstänkte att en del övernattat i kön. När vi kom fram och skulle checka in sa damen att vår biljett var till den 29 december, inte november! Det var en minst sagt strulig ung kille som bokade om biljetten åt oss igår. Som tur var fanns det några platser kvar så damen bokade om vår biljett och vi kunde köra ombord.

Knäppte kort på hamnen från båten. Campingen vi sov på ligger uppe på kullen lite till vänster om mitten. Vi hittade bra sittplatser i närheten av en storbildsTV. Man visade en rugbylandskamp. Det var Nya Zeeland (All Blacks) mot Frankrike. Innan Nya Zeeland satte igång gjorde de sin haka, som påminde en del om den som Maori-krigarna utförde i Rotorua. Var rätt kul att se både på matchen och på de som tittade på TV’n. Mycket utrop och kommentarer. Nya Zeeland vann matchen med 39-12.

När vi började närma oss sydön gick vi ut på soldäck och tittade.

Efter ungefär 3 timmars resa såg man Picton från båten. Eftersom vädret var fint tänkte vi leta rätt på en golfbana. Åkte först till Rarangi Golf Club, en links bana vid havet. Där var det helt packat med folk och det såg ut som om det var tävling på gång. Vi åkte vidare till Marlborough Golf Club, som var totalt öde. Det stod 2 bilar på parkeringen, 1 åkte då vi kom. Gick in och frågade om man kunde hyra klubbor och spela en runda. Det gick alldeles utmärkt, vi fick höra att alla medlemmar åkt till Rarangi Golf Club för att spela tävling. Passade oss jättebra så vi sa att vi ville hyra ett dam- och ett herr-set. Hyrklubborna höll inte riktigt samma standard som våra egna. Lite ont om bollar var det också, vi fick köpa ”florida-bollar för 3NZD/styck (cirka 15 kronor) vilket var ganska dyrt. Gick i alla fall iväg till tee 1 och slog ut. Båda två fick konstigt nog ganska bra utslag. Det märktes att det var ett tag sen vi spelade och att hyrklubborna inte riktigt passade oss. Men det spelade faktiskt inte så stor roll, vädret var fint och det blev en hel del bra slag.

Einar förbereder slag över ett vattenhinder, lägg märke till den vackra trädgården i bakgrunden.

Einar poserar vid utslaget för hål 5, ett par 3 hål.

Bettan slår ut på hål 6, ett par 5 hål. Efter ett tag jämförde vi våra klubbor med varandra, Bettan hade fått stålskaft och en putter av minigolftyp. Einar’s klubbor var väl inte heller några höjdare, men vi lånade av varandra resten av rundan.

Utsikt över golfklubben med klubbhuset och parkeringen, på andra sidan vägen är det stora fält med vinrankor. Efter avslutad runda duschade vi inne på golfklubben. Vi räknade ihop poängen efter avslutad runda, Bettan fick 33 och Einar 27. Fortsatte mot Nelson, vägen bjöd på vackra vyer.

Landskapet påminde om norra Norge och Sverige på en del ställen.

Lite grönare bara.
Stannade i Nelson och åt. Sen åkte vi vidare till Richmond där vi stannade på Club Waimea över natten. Det var en klubb/förening som hade restaurang, kortspel, idrottsaktiviteter m.m. Dessutom hade man uppställningsplatser för campingfordon (det enda som vi brydde oss om).

Dagens etapp bestod av drygt 18 mil på vägarna och cirka 10 mil på färja.

2009-11-28

Tittade ut på ett jämngrått och regnigt landskap då vi åt frukost. Skulle knappast bli någon golf för oss. Vi hade tittat på metservice föregående kväll och dom sa regn. Vi var inställda på att få åka vidare till Wellington istället.

Så här grått var det ute, man såg knappt de höga topparna som vi skulle passera. Tog oss genom Featherston mot serpentinvägen vi åkte på tidigare.

Det blåste inte riktigt lika mycket som tidigare, men det var ganska dålig sikt istället.

Lite ovanför mitten av bilden och från vänster till strax höger om mitten går vägen. Tog det väldigt lugnt på serpentinvägen eftersom vi inte hade någon brådska. Passerade massor av platser som finns med i Sagan om Ringen filmerna: Lothlorien, Rohan river, Isengard m.m. Men det var ju ett bra tag sedan man filmade här och vädret var definitivt inte roligt, så vi åkte vidare. På väg ner mot Upper Hutt möte vi minst 50 motorcyklar som var på väg upp mot serpentinvägen. Var inte ett dugg avundsjuk på dem, eftersom blåsten gjorde att det finstrilande regnet kändes som nålar.

När vi kom in i Wellington duggade det bara lite. Vi åkte bort till färjeterminalen för Interislander. Ursprungligen hade vi bokat överfarten till sydön den 1 december, men vi ville åka över tidigare.
Det fanns plats 18:25 idag eller 08:25 imorgon. Eftersom färjan tar drygt 3 timmar valde vi morgonfärjan. Åkte in till själva staden och kunde konstatera att det var som vilken storstad som helst. Massor av bilar och människor, alltså inget för oss lantisar. (Wellington är nya Zeelands 3:e största stad.)
Letade istället upp Capital Gateway Motor Inn i Newlands, som är campingen närmast färjeterminalen. Det är mera en parkeringsplats än camping, men helt ok om man bara skall övernatta.

Vi stod som nummer 2 på höger sida. Satte oss och tittade på en film, Be Kind Rewind. En lite skruvad komedi, som vi inte behöver se igen. När filmen var slut hade även regnet tagit slut. Vi passade på att gå ner till ett stort köpcentrum i Johnsonville. Tog 10 minuter att gå dit från campingen. Köpte bara lite småprylar och mera mat. När vi kom tillbaka åt vi en stor hämtpizza, som smakade suveränt. Läste och löste korsord/sudoku resten av kvällen.

Dagens etapp var på knappt 8 mil.

Under de 9 dagarna vi var på nordön reste vi drygt 1450 km. På kartan ovan ses den ungefärliga resvägen.

2009-11-27

Vanliga morgonrutinerna klarades av utan problem.

Tog ett kort på Tasmanska Havet, som var mycket lugnare idag. Fyllde på färskvatten och tömde ut ”gråvatten” innan vi lämnade campingen. Vi fortsatte söderut ner mot Martinborough i vindistriktet. Efter några mil tog Bettan över och körde för första gången. Efter drygt 2 timmars körning kände hon sig ganska mör och lämnade gärna över ratten. Det var helt jämngrått på himlen och såg nästan ut som om det skulle börja regna.

Men som vanligt växlade vädret otroligt fort och man började se lite blå himmel här och var. Vi svängde av från stora vägen vid Paremata och åkte på en serpentinväg mot Martinborough.

Väl inne i Martinborough såg vi flera fält med vinrankor (fast vi fick leta lite).

Druvorna var inte speciellt stora ännu. Gick till en butik som sålde vin från alla traktens vingårdar och köpte några flaskor. Åkte bort till Martinboroughs golfklubb och kollade läget. Hittade ingen i receptionen (som var stängd), men stötte på två förtjusande gamla damer som visste det mesta. Vi undrade om det möjligen skulle gå att spela imorgon (lördag). De trodde att det absolut skulle finnas plats.
Åkte iväg till Martinborough Village Camping bredvid ortens utomhuspool och checkade in. Lustigt nog var det ett stort fält med vinrankor mitt emot campingen. Campingen var jättefräsh och det var gott om plats. Eftersom det var matdags tog vi oss ner på stan och letade upp en restaurang.

Einar beställde in kyckling på en bädd av stekt pumpa (otroligt gott).

Bettan tog fisk på en bädd av couscous (också gott).
Vi sköljde ner maten med ett mycket gott Chardonay vin från en av ortens vingårdar. Mätta och belåtna tog vi en promenad genom byn och sen ”hem” till husbilen och slöade. Var osäkra på om det skulle bli någon golf nästa dag. Einar flagade i pannan, trots solskydd och hatt.

Dagens etapp var på cirka 26 mil.

2009-11-26

Vaknade 05:17 av att Einar’s telefon ringde. Det var om uppställning av vår husbilen inför vintern. Man hade missat att vi redan ställt in den. Somnade som tur var om direkt, så det spelade inte så stor roll. I fortsättningen sätter vi telefonerna på ”flight mode” då det är läggdags. Nya Zeeland ligger ju 12 timmar före Sverige.

Några timmar senare var det dags för frukost. Efter frukosten gick vi upp och duschade och borstade tänder i servicehuset. Det var lite skillnad på stämningen här och de tidigare campingplatserna. På de andra ställena har det varit en ganska uppsluppen stämning och mycket barn. Här var det mycket fokuserade människor och få barn. Verkade nästan som om alla var ute på ett uppdrag. Klädseln var kängor och vildmarkskläder kompletterat med ryggsäckar.

Tog ett kort på det stora lyxhotellet, Bayview Chateau Tongarino, som färdigställdes 1929.

Toppen av Mount Ngauruhoe var täckt av moln. Einar står faktiskt på en 9-håls golfbana. Får väl se om det är enda golfbanan vi beträder. Vi åkte vidare mot Wanganu.

Passerade förbi Raukawa Falls.

Landskapet var vackert med små grönklädda berg på bägge sidor om oss.

Ovan syns de absolut vanligaste vägmärkena på Nya Zeeland, hittills.
Stannade och fikade utefter vägen.

På rastplatsen var det massor av tuppar och hönor. Vet inte om de rymt från någon gård.

Det blåste otroligt mycket från väster när vi åkte mot Egmont National Park. Mount Taranaki (eller Mount Egmont som den också kallas) syntes på långt håll. Åkte, på smala vindlande vägar genom massor av grönska, upp till ett ”visitor center”.

Att ta sig upp till toppen bredvid Mount Egmont skulle ta ca. 5 timmar. Dessutom sa väderleksrapporten att det blåste ca. 80 km/h (~22 m/s) högre upp.

Vi nöjde oss med att gå genom skogen och titta på Dawson Falls.
Förutom 2 Nya Zeeländska skolklasser var det bara vi och 2 andra turister där.

När skolklasserna gått bad vi paret som var där att ta kort på oss.
Märkligt nog var de svenskar, också på väg mot sydön. Åkte sen tillbaka söderut mot havet. Åkte mot en camping i Patea.

Gick först ner och tog ett kort på ett ganska vildsint hav. Inte badläge. Campingen verkade helt öde. Ringde på en klocka vid receptionen, men ingen öppnade. Gav upp och åkte mot nästa camping, någon mil bort. Samma sak där också. Åkte någon mil till och där var det i alla fall bemannat. Tror vi var 3 ekipage på campingen. Den här campingen hade lite lägre standard, men ändå fanns allt man behövde. Alla campingar har tvättmaskiner, spisar och dessutom komplett köksutrustning att låna. Fyllde en tvättmaskin med tröjor och handukar.

Medan vi lagade mat pratade vi lite med en 2-barnsfamilj som också lagade mat. Mannen sa att han kom från norra Italien, men de pratade bara tyska och engelska med varandra. De hade rest runt överallt i världen, som nån sorts nomader, i 5 år. Helt fjärran från vårt sätt att leva. Mannen skulle försöka klara ett engelskprov. Gick det bra skulle de försöka flytta till Australien. Mamman försökte öva engelska med deras äldsta barn, en pojke i 10-års åldern. Var faktiskt inte ett dugg avundsjuk på dem, men vi har ju vant oss vid vårt sätt att leva. Hängde sen lite tvätt, som blåste torrt väldigt fort i den starka vinden.

Åt en delikat middag och försökte sen uppdatera hemsidan. Det gick inget vidare.Förmodligen ingen täckning, det är ju mobilt bredband som använder föregångaren till GSM. Finns säkert fler platser utan täckning. Vi satt sen och slöade tills det var läggdags.

Dagens etapp var på cirka 32 mil.

2009-11-25

Uppe vid 8-tiden, och avfärd från campingen vid 09:30. Åkte söderut mot Taupo. Passerade massor av ställen med geotermisk aktivitet. Stannade till vid Huka Falls för att titta. Där finns det ett kraftverk som utnyttjar geotermisk energi för att producera ström.

Det syntes att det fanns värme i vattnet intill kraftverket.

Einar (längst till vänster i båten på bilden) passade på att ta en stilla båttur på floden i 45 knop med Hukafalls Jet. För att förstärka upplevelsen körde man otroligt nära strandkanten, så att båten var centimeter från pinnar, stenar och träd. Det fläktade riktigt skönt i värmen (blev bara varmare ute för varje dag).

Tog ett kort på nedre delen av fallen, från båten.

Sen åkte vi bort och tittade närmare på fallen, som mera var en strid fors.

Fortsatte sen mot Taupo. Från sjöns norra ände såg man den snötäckta vulkanen Mount Ruapehu (2797 m.ö.h).

Buskar med dessa gula blommor växte i enorma mängder utefter vägen.

När vi åkt några mil såg vi både Mount Ngauruhoe (2291 m.ö.h.), till vänster och Mount Ruapehu till höger. Vi tog oss till skidanläggningen en bra bit upp på Mount Ruapehu. Tyvär höll man på med underhåll av liften, så det skulle bli jobbigt att ta sig högst upp. Hade säkert orkat, men vi var lite trötta i fötterna efter allt promenerande igår.

Gick i alla fall upp en bra bit och tog ett kort mot Mount Ngauruhoe (som fortfarande var aktiv). Det syns inte på bilden, men 2 m bakom Einar är det ett lodrätt stup på ca. 50 m.

Åkte neråt igen men stannade för att Bettan skulle kunna posera framför Mount Ruapehu och de svarta ogästvänliga omgivningarna.

Tog också ett sista kort på Mount Ngauruhoe, man ser verkligen att det är en vulkan. Åkte sen ner till Whakapapa Holiday Park där vi stannade för att övernatta.

Dagens etapp var på cirka 18 mil.