Författare: Einar

2024-11-23

Vaknade till en solig och blåsig lördag.

Vi tog bussen in till Queenstown, den här dagen också. Träffade Sandra, Stefan och Wilma, gick sen runt och tittade. Gick ner till en park i närheten där det var någon sorts marknad. Gick runt ett tag och tittade, sen blev vi glassugna.

Gick till Patagonia Chocolates, där man kan bestämma hur glassen ska se ut. Wilma väntar på att hennes beställning ska bli klar.

Vi gick på mer traditionella glassar, som smakade jättegott.

Gick runt i lite affärer och blev förvånade över att det var så lite folk i affärerna en lördag.

Vi sa på återseende till Sandra, Stefan och Wilma, eftersom de bokat en utflykt i Milford Sound. Vi gick bort till Queenstown Skyline för att ta kabinbanan upp. Såg att det var ganska många som skulle ta sig nerför på cykel.

Man har en bra utsikt över Queenstown då man åkt upp med kabinbanan.

Vi ville också vara med på bild.
Gick runt och tittade tillsammans med massor av andra turister.

Efter att ha gått runt i strålande sol ville vi ha något svalkande. Gick in på Queenstown Ice Bar, som ligger nedanför ingången till kabinbanan. Beställde varsin drink, som serverades i isglas.

Man har färgade lampor som ljussätter hela isbaren, och när vi fick drinkarna gick allting i lila. Drinkarna smakade jättebra, och vi blev dessutom ordentligt svalkade.

Blev hungriga och gick ner till FergBurger. Var inte så lång kö för att beställa, fick bara stå cirka 10 minuter. Var många som jobbade för att hinna med alla beställningar.

De har i alla fall jättegoda hamburgare, tyckte Einar.

Tog bussen tillbaka till campingen och gick sen ner till stranden. Var kallt i vattnet och blåste så mycket att Bettan fick hålla i kepsen, så vi var absolut inte sugna på att bada.

I närheten av berget, som syns från campingen, ligger Queenstowns flygplats. Vi hörde och såg flygplan då de var i närheten av flygfältet, men det var ganska sällan.
Hade en lugn kväll, i lä, utanför husbilen.

2024-11-22

Blå himmel med bara några få moln på morgonen.

Blev ett kort på Pukaki kanalen då vi lämnade övernattningsplatsen.

Strax före Omarama svängde vi av mot Clay Cliffs, som vi läst om i vår guidebok. Åkte ganska många kilometer på grusväg, mot slutet längs med Ahuriri River.

Parkerade husbilen och såg direkt delar av Clay Cliffs.

Efter några hundra meters promenad kom vi till en öppning mellan klipporna. Bettan, som står vid vita pilen, har gått något femtiotal meter uppåt från öppningen.

Einar fortsatte en bit uppåt tills det blev svårt att gå längre. Vi tyckte att miljön fick oss att tänka på Indiana Jones filmerna.
Vi var glada för att vi var på plats ganska tidigt, kom bara mer och mer turister hela tiden.

Då vi var på väg tillbaka mot väg 77 var vägen blockerad av kossor. Syns inte på bilden, men det var flera hundar som hjälptes åt att fösa iväg korna åt rätt håll.

Innan vi svängde upp på väg 77 blev det ett kort på en av alla långa bevattningsanordningar som vi sett lite överallt på Nya Zeeland.

Efter några mil kom vi till Lindis Pass där vi stannade. Var rätt trångt, eftersom det var många turister som stannat för att titta på vyerna. Vi gick några hundra meter till en utsiktspunkt. På bilden ovan ser man en fin vy med vägen vi kom ifrån.

Tog ett kort ”framåt” också med en fin vy över det annorlunda landskapet.
Åkte vidare mot Queenstown efter att ha gått runt ett tag och tittat.

Efter Lindis Pass blev det ett lite annorlunda landskap, men fortfarande väldigt kuperat.
Gjorde ett stopp för att göra lunch, men vi fick inte upp besticklådan. Vi hade ju ett journummer att ringa, och som tur var har hyrbilsfirman en filial i Queenstown. Fick adressen till dem och besked att det bara var att komma förbi när som helst.

Gjorde ett kort stopp vid Kawaru River efter att ha passerat Kawaru Gorge. Till höger i bilden ser man vattenkraftverket Lower Roaring Meg som använder vattendraget Roaring Meg för att få turbinerna att snurra. Som man ser släpps vattnet sen ut i Kawaru River.

Vi gjorde en liten omväg för att se den gamla guldgrävarstaden Arrowtown, som vi missat för 15 år sedan. Var enorma mängder med bilburna turister, men till slut lyckades vi hitta parkering. Gick utefter huvudgatan, och gick in på apoteket på bilden ovan. Vi ville ha något som höll de små blodsugande sandflugorna borta.

Är många butiker som har namn som anspelar på hur stadens tidigare invånare livnärt sig, finns förstås också en butik som heter ”The Gold Nugget”.
Köpte några smörgåsar i en butik, som vi åt som försenad lunch.
Tyckte inte att det var så kul att trängas med alla andra turister och vi åkte mot Queenstown.

Var inga problem att hitta till Maui Motorhome Rentals som ligger i Frankton, en förort till Queenstown. Fick hjälp med att fixa till besticklådan, men den krånglande spisplattan kunde de inte laga.

De senaste dagarna hade vi ju inte bokat camping, utan bara stannat för övernattning. Vi kom på att vi nog borde bokat camping i Queenstown, med tanke på den enorma mängd turister vi sett i Arrowtown (som ligger precis intill). Fick ringa runt och lyckades till slut boka plats på Driftaway Queenstown, som ligger i Frankton där vi befann oss. Vi fick en fin plats med utsikt mot Lake Willow, som sitter ihop med Lake Wakatipu.

Satte oss i solen och tog varsin avocado och något gott att dricka.

Efter några timmar tog vi bussen in till Queenstown för att träffa Sandra, Stefan och Wilma, som bodde på campingen mitt inne i stan. Blev bjudna på middag, som vi åt ute. Eftersom det blåste en hel del satte vi oss sen inne i husbilen och pratade om vad vi skulle göra kommande dagar. Vi hade en gemensam utflykt i Doubtful Sound inbokad, om några dagar, men fram tills dess skulle vi skiljas åt igen.

Dagens husbilsresa var på cirka 24 mil.

2024-11-21

Växlande molnighet ute. Vi hade bägge sovit oroligt och det blev sen frukost inne i husbilen.

Stannade till i närheten av Hororata, och försökte komma underfund med varför det stod raka rader med träd lite här och var på de gröna fälten.

Fortsatte västerut mot Mount Hutt, och med full zoom på systemkameran såg man lite regntunga skyar.

Stannade, vid en utsiktspunkt, strax efter att vi korsat Rakaia River för att titta närmare på en ”pou”, skapad av John Reihana. (En skylt som stod i närheten förklarade vad de olika delarna innebar.) Floden med sitt turkosfärgade vatten skymtar till höger.

Man såg delar av Mount Hutt från utsiktspunkten, finns en skidanläggning där.
Efter ytterligare några mils körning öppnade sig himlen och vi fick vi enorma mängder hagel på oss i ungefär 5 minuter.

Åkte en liten bit till nästa utsiktspunkt, där det var många som stannat. En familj från USA stod bredvid oss, och en av damerna erbjöd sig att ta kort på oss.

Vid en fricampingsplats stod en 14 meter hög ”pou”. Den ingår som en del av ett stort projekt, för att skapa trygga rastplatser, som Nya Zeeland´s transportmyndighet initierat.

Fortsatte mot Lake Tekapo, och Church of the Good Shepherd, i ett omväxlande landskap.

Kom fram till Lake Tekapo, där vi gjorde ett längre stopp. Fanns stora bestånd med lupiner vid sjön. Man kunde ana delar av Mount Cook National Park långt bort i fjärran.

Gick förstås bort till The Church of The Good Shepherd, som är ett berömt resmål för turister.

Åkte vidare och efter några mil kom vi ifatt en långsamtgående kö, som berodde på att man flyttade ett hus. Huset tog upp nästan hela vägen, så mötande trafik fick vänta vid sidan av vägen. Långtradaren till höger är precis på väg upp på vägen igen.

Åkte vidare mot Mount Cook National Park.

Kom fram till parkeringen som ligger intill White Horse Hill Campground, var rätt mycket bilar som stod där fast klockan var närmare 17. Hade pratat med Sandra och Stefan som övernattat på campingområdet och fått reda på att det var minusgrader på natten. Vår plan var att bara stanna någon timme och sen åka mot någon lite varmare plats.

Vi gick runt lite i närheten och kunde se delar av sydalperna, vi nöjde oss med att se dem på håll.

Åkte vidare, mot varmare trakter. Stannade till då vi kommit en bit och tog ett kort ”bakåt” mot Mount Cook National Park.

Efter att ha åkt en bit på en grusväg stannade vi för natten på en gratis plats, Lake Poaka Campsite. Einar drog ut grillen så att vi kunde göra middag.

Dagens resa i husbil blev på cirka 37 mil.

2024-11-20

Hade regnat en del under natten, och det kom skurar på morgonen. Inte läge för frukost ute.

Som man ser på bilden ovan hade vi gott om plats, men det var ganska blött i gräset.

Vägen via Haast var fortfarande avstängd, så vi var också tvungna att ta omvägen mot Arthurs Pass. Som man ser på bilden tagen utanför Barrytown, var det ganska trist väder. Vi hoppades att det skulle klarna upp, eftersom det finns många vackra vyer då man åker via Arthurs Pass.

Vid Kumara Junction lämnade vi SH6 och svängde in på väg 73, och trista vädret fortsatte. Bilden ovan är tagen bakåt inte så långt från Inchbonnie.

Vi stannade vid utsiktspunkten i närheten av Otira Gorge Rock Shelter. Stod en stund och tittade tillsammans med en massa andra turister.

Då vi satt i bilen och började köra hörde vi att det var något på taket till husbilen. Var en kea som suttit på taket och sen flög ner och betraktade oss. Hade sett en skylt där det stod: ”Don´t feed the Kea!”, så den fick ingenting av oss.
Kean är den enda papegojan som kan leva i alpina områden, och den finns bara på Nya Zeeland.

Då vi var i närheten av Arthurs Pass var det betydligt bättre väder. På bilden ser man en del av järnvägen Tranz Alpine, som går mellan Christchurch och Greymouth. Medan vi stod där hörde vi att det kom något på järnvägen, det var en grävskopa med järnvägshjul. Man kanske kan ana den som en liten prick på järnvägen.

Vi tyckte det var en fin vy, så det blev ett till kort från en annan plats.

Efter Arthurs Pass fortsatte det fina vädret, något som vi var tacksamma för. Som syns på bilden var det väldigt omväxlande natur.

Stannade till vid Lake Pearson där man kan övernatta om man vill. Det blåste otroligt mycket och dessutom var klockan inte så mycket, därför åkte vi bara vidare.

Efter nån mil var vi fortfarande omgivna av berg, men det som växte på marken såg lite annorlunda ut med massor av torra tuvor.

Stannade till vid utsiktspunkten vid Porters Pass och beundrade vyn framför oss. Fortsatte neråt, och efter Sheffield svängde vi in på väg 77. Åkte bara till Glentunnel där vi svängde av till Whitecliffs Domain, där det finns ett fricampingsområde.

Det var så varmt ute att vi ställde upp bilen i skuggan.

Det fanns bänkar och bord i närheten av den stora plåtburken som är ett stekbord. Bakom den stora busken skymtar byggnaden som innehåller 3 toaletter, visserligen torrdass (men väldigt fräscha).

Blev inte grillat till middag fast det var fint väder, men vi satt i alla fall ute i solen och åt.

Dagens husbilsresa var på ungefär 25 mil.

2024-11-19

Vaknade tidigt och tittade ut på en blå himmel. Var lite fuktigt i gräset, så vi åt frukosten inne i husbilen.

Blev ett kort från lite högre höjd, vår husbil är nummer 2 nerifrån i vänstra raden. Kom iväg ganska tidigt och åkte nästan rakt söderut, mot Richmond. Blev ett kort stopp i Riwaka för att tanka.

Stannade i Wakefield och handlade lite mat. Då vi lämnat stan blev det kö för vägarbete, fast den här gången var vägen avstängd. Som tur var fanns det en omledning, blev i och för sig nån mil extra men vi behövde i alla fall inte vända.

Hade sett såna här blommor växa i stora bestånd här och var.

Här var hela sluttningar nästan täckta av dom gula blommorna.

Svängde upp vid Hope Saddle Lookout för att titta. Var inte så spektakulärt då det var mulet och lite disigt, men tog i alla fall ett kort.

Nästa stopp blev vid Nya Zeelands längsta hängbro, Buller Gorge Swingbridge, som vi förstås måste gå på. Den extremt smala bron är 110 meter lång och går 17 meter över floden Buller. Den svajade riktigt mycket då man gick på den, och om man var fler fick man hålla i sig. Det gick att mötas på bron, men då blev det lite trångt.

Stannade till vid Killkenny Lookuout, där floden Buller rinner i ett U. Var dock svårt att få en bra bild med flodkröken. Blev bara ett kort stopp.

Kom fram till den lilla byn Punakaiki, som var dagens resmål. Åkte bort och parkerade i närheten av pancake rocks, som vi absolut ville titta på. Består av kalksten i flera lager, som bitvis eroderat kraftigt.

Fantastiskt att se vad naturen har skapat. Efter att ha vandrat runt och tittat åkte vi till Punakaiki Beach Camp, där vi bokat plats.

Inne på campingen finns en liten kiosk där man kan köpa mat. Menyn var ganska spartansk.
Vi hade ingen aning om vad ”whitebait patties” var för något, men kände att vi måste testa. Tillagningen bestod i att man steker en mjuk brödbit i massor av flott, och sen lägger på en panerad fiskbit. Sen kryddar man med salt och citron. Var oväntat gott, men lite väl flottigt för vår smak.

Den lilla kiosken på bilden ovan. Man kunde även köpa frukost där på morgnarna.
Pratade lite med Sandra, och de hade kommit en bit utefter vägen mot Arthurs pass. Var tydligen en del fina vyer där också, så vi hoppades på lite bättre väder framöver.
Avslutade kvällen med lite ost och kex samt några partier Skip-Bo.

Dagens resa blev drygt 31 mil, inklusive omledningen vid Wakefield.

2024-11-18

Soligt och blå himmel den här morgonen.

Dukade upp frukosten ute i solen.

Såg att det kom 2 turbåtar in mot stranden bredvid, en av dem på bilden. De satte ut landgångar mot stranden, precis som man gjort på båten vi åkte med vid Bay of Islands. Efter ett tag kom det massor med folk, som gick ombord.

Vi gick bort till receptionen och väntade på vår skjuts, den kom på avtalad tid. Fick sen vänta några minuter vid Stephens Bay på vår båt. Vi var totalt 10 personer som stod på stranden och väntade. Blev lite förvånade då 8 personer skulle åka i en båt och 2 i den andra. Einar var tvungen att fråga varför, och det visade sig att de 2 som åkte ensamma hade hyrt hela båten och därmed betalat för max antalet (12 personer).

Då alla 8 kommit ombord blev vi välkomnade av Tim, som var vår skeppare, och fick lite information om dagens upplägg samt titta på kartor över Abel Tasman National Park innan vi gav oss iväg. Delar av en av kartorna på bilden ovan.

Tim plockade fram stolar så att vi kunde sitta bekvämt ute på akterdäck. Några valde istället att lägga sig på fördäck, på saccosäckar.

Såg några som paddlade, och funderade på om vi skulle våga oss på det. (Såg att det låg några kanoter uppe på taket till styrhytten.)

Färden gick förbi den berömda split apple rock. Man tror att klippan spräcktes under istiden då vatten runnit in i sprickor i den ganska porösa graniten och sen frusit och då sprängt isär klippan.

Gjorde ett kort stopp vid Adele island och såg några paradisgravänder flyga runt. Svårt att få med på kort, men en hona syns i mitten av bilden.
Såg också lite sälar intill en annan ö.

Åkte tillsammans med den andra båten ett tag, men sen åkte vi åt olika håll. Syns inte på bilden, men det var ganska höga vågor ute på havet.

Ankrade i lä i en liten vik vid Tonga island, där vi blev skjutsade i land med gummibåten. Gick utefter stranden ett tag, men sen bestämde vi att det var dags att bada. Bettan gick i först, i det ganska kalla vattnet.

Einar gick också i och badade, man kan säga att det var uppfriskande.

Då vi blev upphämtade med gummibåten såg Tim en stingrocka i vattnet, som han försökte komma nära. Gick inget vidare, men blev i alla fall ett kort.

Sen var det dags för lite småplock till lunch.

Efter lunchen åkte vi vidare till Te Pukatea, där vi ankrade. Blev skjutsade till stranden med gummibåten.

Följde en vandringsled upp mot en utsiktspunkt, som ligger på bara 10 minuters promenad från stranden.

Var lite igenvuxet, men man såg i alla fall den lilla viken och vår båt.

Gick lite längre på vandringsleden och kom till en plats som var mera öppen.

Då vi lämnade Te Pukatea var det dags för lite fika.

Gjorde ett kort stopp vid Fisherman island, som är ett känt landmärke för båtfolk, kanotister och alla hundratals turister som besöker Abel Tasman National Park varje dag. På bilden ovan skymtar man några av de karakteristiska granitklipporna som finns på ön.

Var mycket vågor på vägen tillbaka, och Tim försökte få färden att bli så mjuk som möjligt genom att hålla utkik och styra båten med foten. Vet att han hade autopilot, antog att den skulle ta över om han slant med foten.

Vi tackade Tim för en härlig dag och bad honom ta ett kort på de som varit med på rundturen. Alla höll med om att vi absolut kunde rekommendera Abel Tasman Charters till de som ville se delar av nationalparken från sjön.

Var jättenöjda med dagen då vi kom till husbilen. Passade på att tvätta upp lite kläder, som fick torka ute i solen. Tittade lite på kartan inför morgondagen. Vi kunde följa planerad rutt en dag till, sen måste vi välja resväg. På webbsiten för NZ Transport Agency såg vi att vägen förbi Haast fortfarande var avstängd. Var inställda på att åka via Arthurs Pass istället för att fortsätta ner utefter västkusten.

2024-11-17

Lämnade Blenheim och åkte norrut mot Kaiteriteri.

Stannade till utanför stan, för att få ett kort på vinrader i uppehållsväder.

Kommer tyvärr inte ihåg vad orten hette där vi såg en märklig sten ute i vattnet. Associerade till fantomens dödskallegrotta.

I närheten av Mapua stannade vi till och tog ett kort över Ruby Bay. Som man ser på bilden var det riktigt fint väder. Inte med på bild, eftersom det blev motsol, men det stod flera personer på stranden med fiskespön.

Efter att ha checkat in och ställt upp bilen på campingen vid Kaiteriteri Recreation Reserve gjorde vi lunch.

Vi hade en utflykt, med startpunkt Stephens Bay, inbokad följande dag och ville ta reda på hur lång tid det tog att gå från campingen. Bestämde oss för att provgå vägen dit, och märkte snabbt att det mest var uppför eller nedför. Vi hade jackor på oss då vi startade promenaden, men dom åkte av ganska snabbt.

Var ganska varma då vi kom fram till Stephens Bay, märkligt nog kom vi dit samtidigt som 2 utflyktsbåtar anlände till viken. Pratade lite med en dam och en herre som såg ut som om de väntade på båtarna. Visade sig att damen jobbade på Abel Tasman Charters som arrangerade båtturerna, och att det var dom båtarna vi skulle åka med följande dag. Hon höll med om att det var ganska svettigt att gå från campingen i Kaiteriteri och erbjöd sig att kontakta en man som brukar skjutsa turister. Blev överenskommet att vi skulle hämtas vid campingen i god tid.

Kändes betydligt bättre då vi gick tillbaka mot Kaiteriteri. Stannade på en av höjderna och tog ett kort. Campingen där vi hade husbilen ligger i närheten av sandstranden längst bort i bilden.

Tog ett kort ner mot stigen också, då Bettan gått en liten bit.

Sista biten gick det att gina lite, förbi ett ställe där det var rasrisk. Man såg på alla skoavtryck i sanden att folk undvek att gå för nära. Promenaden tog trots genvägen 45 minuter, så vi var glada över att få skjuts nästa morgon.
Blev grillat till middag, som vi åt ute i solen. Efter maten spelade vi lite Skip-Bo.

Dagens resa med husbil blev cirka 18 mil.

2024-11-16

Vaknade till ljudet av regn på taket till husbilen. Vi skulle på vinprovning och båtutflykt, så vi hoppades att regnet skulle ge med sig. Gick mot mötesplatsen i ösregn, och var glada över att vi köpt varsitt paraply.
Blev hämtade 09:30, av John som kom i en minibuss, och sen åkte vi runt för att hämta upp de andra som skulle med. Tyvärr fortsatte regnet.

Första stoppet blev hos Hunter´s Wines där vi först fick smaka på ett mousserande vin. Vi tyckte att det var en frisk, men behaglig smak på bubblet, så vi köpte en flaska. Sen fick vi smaka på viner gjorda på Pinot Gris samt Chardonnay, men gjorde inga fler inköp.
Höll med en dam från Australien om att det var lite väl tidigt att ha vinprovning klockan 10 på förmidagen. Noterade också att man fick prova alla vinerna i samma glas, vilket kändes lite ovant för oss.

Det var stora glasfönster in till lokalen där man lagrade vinerna innan de tappades upp.

Åkte vidare till nästa vinproducent, Nautilus Estate. Växte druvor utanför deras lokal. Precis som på förra stället blev vi varmt mottagna och fick sätta oss till bords.

Provningen hade samma upplägg som på föregående vingård, samma glas användes till alla vinerna. Fick prova några vita viner, och köpte en flaska gjord på den spanska druvan Albariño (ny bekantskap för oss).
Då vi gick ut blev alla glada, eftersom det slutat regna.
Blev skjutsade till en restaurang i Rapaura där vi blev serverade lite småplock till lunch.

Stannade till vid Makana Confections, där man kunde se tillverkning av bl.a. chockladpraliner.

Fanns förstås en butik med massor av olika chokladbaserade produkter. Man kunde också få ett smakprov på veckans vara.

Då vi hoppade in i minibussen för att åka till hamnen i Picton såg vi att solen faktiskt tittade fram lite grann. Hoppade ombord på en katamaran och åkte ut i Marlborough Sounds, som är ett samlingsnamn för ett stort område med fjordar och öar. Kände igen fartyget som låg vid kajen framför oss.

Blåste lite men det var uppehållsväder och vi satte oss framme i fören på båten. Satt en högtalare ute på däck så vi missade ingen information om var vi var och vart vi var på väg.

Hade blåst en del och då det var dags för lite mat ankrade vi i en vik som låg i lä, vilket var skönt.

Blev nylagade färska musslor med lite bröd och såser till. Ingen av oss gillar egentligen musslor, men det var faktiskt riktigt gott. Blev också bjudna på grillad lax, som smakade ännu bättre.

Vi pratade en hel del med ett ungt par som bodde i närheten av Sydney. Fick höra mycket om livet i Australien, klimat och resmål.

Klippan på bilden ovan kallas för Postmans Rock, och ligger i Queen Charlottes Sound. Förr i världen då posten delades ut från en roddbåt lades post till de som bodde på ön ovanpå stenen. De fick sen ro till den lilla klippan och hämta posten.
Man ser också några vissna tallar uppe på ön. Tallar är en invasiv art som man aktivt bekämpar genom att man borrar hål i dem och sprutar in gift.

Efter en härlig eftermiddag till sjöss blev vi avsläppta vid campingen. Visade sig att om vi haft kontaktuppgifter till Marlborough Tour Company hade vi kunnat ordna så att vi även blivit hämtade vid campingen.
Vi var i alla fall jättenöjda med dagens utflykt.

Kontaktade Sandra och Stefan via Facetime, på kvällen, för att höra vilken väg de tänkte ta söderut. Som vi förstod det var SH6 fortfarande avstängd vid Haast, på grund av ras, och det finns ingen väg förbi. Betydde att ursprungliga vägvalet inte alls fungerade och man måste åka en helt annan väg vid Kumara Junction, nämligen via Arthurs Pass. De hade redan planerat en ny rutt utifrån de nya förutsättningarna, och vi sa att vi skulle hålla kontakt på kvällarna tills vi träffades i Queenstown.

2024-11-15

Hade regnat och blåst rejält hela natten så vi var oroliga för att det skulle gunga en hel del på färden till SydÖn. För att slippa stiga upp alltför tidigt hade vi bestämt oss för att äta frukost medan vi satt i färjekön.
Tur att vi hade väldigt god tid på oss när vi lämnade ställplatsen, för vi lyckades åka fel. Var dock inget problem, för vi var ändå framme vid färjeterminalen i väldigt god tid.

Båten vi skulle åka med låg vid kajen.

Var inte bara vi som skulle åka med husbil till SydÖn. Vi står först i kön mitt för övergångsstället. Hann med att äta frukost i lugn och ro medan vi väntade på att få köra ombord. Konstaterade att det blåste rejält, så vi trodde att det nog skulle gunga en del.

Väl ombord hittade vi platser nära varandra. För att Wilma inte skulle ha alltför långtråkigt fick hon ett lego som vi köpt på Singapores flygplats för våra sista Singaporedollar.
Båten gungade inte så mycket som vi befarat.

Gick ut på däck och tittade då vi kom till ön Arapoa, som är näst största ön i Marlboro Sounds.

Åkte förbi något som vi trodde var en fiskodling.

Då vi närmade oss Picton fick vi sätta oss i bilarna. Stod besättningsmän och spolade alla bilar som stod ute på däck, antog att det stänkt saltvatten på dem. Man drog fram en landgång precis framför vår bil och sen började alla gående passagerare ta sig av den vägen.

Vi stannade en liten bit från färjan och stekte korv till lunch. Satt i gräset och pratade en stund innan vi åkte åt olika håll. Vi hade ju bokat in några utflykter, den första i Blenheim, och de andra tänkte först åka lite norrut och sen ta sig ner mot Queenstown. Skulle alltså ta ett tag innan vi sågs igen.

Var lätt att hitta till Blenheim Bridges Holiday Park, där vi bokat plats för 2 nätter. Blev anvisade en plats och ställde upp husbilen.
Såg att det var flera robusta husvagnar på campingen. Fick höra att det var campingträff för ägare av en ”Hilltop Caravan”.

Det var robusta vagnar, som hade nederdelen klädd med aluminiumdurkplåt. Vagnen på bilden ovan väger 3,5 ton, och behöver alltså en rejäl dragbil.

Vi tog en promenad bort till det ställe där vi skulle hämtas upp nästa dag, så att vi visste hur lång tid det tog. Såg att stan var omgiven av berg/kullar. Handlade lite på vägen, köpte bland annat varsitt hopfällbart paraply. Sen hände inget speciellt.

Dagens resa var på cirka 13 mil, inklusive färjeturen.

2024-11-14

Duggregnade på morgonen så frukosten åt vi inne i husbilen. Tömde och fyllde tankarna innan vi åkte vidare mot Wellington.

Då det var dags för lunch svängde vi in på en rastplats i närheten av Otaki. Gjorde klassisk påvägmat: stekt korv med potatismos.

Ganska nära rastplatsen fanns denna kala kulle, kanske ett extremt kalhygge?

Vi hade tänkt se var man spelade in scenerna vid ”River Anduin” och ”Rohan River” i Sagan om Ringen filmerna. Därför åkte vi till Upper Hutt. Hade också tänkt gå till en utsiktspunkt. Tyvärr möttes man av denna skylt efter att ha gått upp för en nygjord trappa.

På andra sidan gatan, där ”Cannon Point Walkway” skulle starta fanns ovanstående skylt.

Vi nöjde oss med att ta kort ner mot husbilen, ungefär i mitten av bilden. Åkte sen sen en bit utefter Hutt River innan vi fortsatte söderut.
Efter knappt 1 timme var vi framme vid Capital Lodge Motor Inn, där vi bokat plats. Tog en promenad då vi kom fram, och slöade sen lite i husbilen. Då det var dags för middag började det störtregna, så middagen åt vi inne i husbilen. Vi hade regnkläder med oss men inga paraplyer, så vi sa till varandra att vi måste komma ihåg att köpa paraplyer nästa gång vi handlade.

Framåt sena kvällen kom Sandra och Stefan i sin husbil. Satt ett tag hos dem och pratade om fortsättningen på resan. Vi skulle åka till SydÖn följande dag och hade ju olika vägval framför oss.
Var lite oroade över att det regnat så kraftigt att delar av vägen som vi planerat att åka senare var avstängd på grund av ras.

Dagens husbilsresa var på drygt 23 mil.

Nedan syns ungefärliga resvägen på NordÖn, och en del av platserna vi besökte. Totalt reste vi drygt 195 mil i husbil på 10 dagar, fast vissa av dagarna stod husbilen still. De orange prickarna visar var vi övernattade.