2024-11-28
Kom en skur den här morgonen också, men sen blev det uppehåll. Bestämde oss för att åka till Larnach Castle, Nya Zeelands enda slott.
Innan vi åkte iväg tog vi ett kort på ”vår kompis” som satt vid bordet utanför vår husbil.
Såg många fina vyer utefter vägen till slottet, en av dem på bilden ovan.
Till skillnad mot hur det var för 15 år sedan fanns det nu en bemannad biljettkur där man fick betala inträde. Man kunde välja på trädgårdsvandring med eller utan slottsbesök. Vi var lite tveksamma, men fick höra att det gick att uppgradera valet, så vi tog enbart trädgårdsvandring.
Vi fick ett informationsblad om de olika delarna av trädgården. Efter att ha parkerat husbilen gick vi runt och tittade på de fantastiska rabatterna/arrangemangen. En liten del på bilden ovan.
Kom sen fram till slottet, som var omgivet av grönska.
Man hade gjort trädgården i olika teman. Skylten på bilden vägledde oss till en avdelning som anspelade på ”Alice i Underlandet.
Såg även fina vyer då vi gick runt, fast det var lite disigt kunde man ändå uppskatta dem.
Einar beundrar en av vyerna på bilden ovan.
Efter att ha vandrat runt i trädgården bestämde vi oss för att även betala för att gå runt i slottet. Ett av alla rum på bilden ovan.
En video visades i ett av rummen och där fick vi höra om slottets histioria.
Fick reda på att slottet började byggas 1871 av William James Mudie Larnach, som tyvärr begick självmord 1898. Efter år av stridigheter om James sista vilja såldes slottet 1906.
Sen följde flera år av misskötsel tills slottet köptes 1967 av nuvarande ägarna Barry och Margaret Barker. 1990 påbörjades renoveringen av slottet och ägorna, som fortfarande pågår.
Vi gick högst upp i tornet för att titta på utsikten, fast först var vi med på kort.
Ovan ser man en del av utsikten uppifrån tornet.
Gick sen ner till souvenirbutiken och där hade de varor som man absolut inte kan hitta i en svensk souvenirbutik.
Efter slottsbesöket åkte vi tillbaka till campingen och gjorde lunch.
Efter lunch bestämde vi oss för att gå in till Dunedin centrum. Vår plan var att gå utefter havsviken Otago Harbour. I början var det en fin promenad. Vi såg bl.a. husen ovan, därifrån hade man nog en fin utsikt. Sen gick gångvägen tyvärr intill en hårt trafikerad väg.
Efter ett tag mötte vi en ung tjej som kom gående på en liten stig som gick närmare ”sjön”. Vi gick också in på den lilla stigen och kom till ett tält som var uppspänt inne i buskarna. Funderade på om någon verkligen bodde där permanent.
Vårt mål var järnvägsstationen i Dunedin, som vi läst om i vår guidebok. För att vara en järnvägsstation är det verkligen en imponerande byggnad.
Invändigt var det minst lika imponerande med det berömda marmorgolvet.
Lämnade järnvägsstationen och gick till en uteservering som ligger utefter oktogonen, som är Dunedins centrum. Började regna då vi satt där så vi tog god tid på oss att dricka upp.
Gick sen bort till turistinformationen. Fick en karta och instruktioner så att vi skulle kunna ta oss närmaste vägen till Speights Ale House.
På vägen tiil Speights såg vi en man som matade måsarna. Tyckte att han ansträngde sig för att få fågelmaten att komma så nära bilkön som möjligt.
Inne på Speights finns det mycket drycker ”på tapp” att välja på, inte bara öl. Vi beställde dryck och ville ha något tilltugg. Då Einar försökte kolla om de hade snacks fick han frågan om vi ville ha ”bread” och sa ok till det. Efter ett tag fick vi då in en halv limpa som bestod av hälften ljust och hälften mörkt bröd och vitlökssmör till. Funkade oväntat bra med brödet.
Då vi gick från Speights tillbaka mot centrum konstaterade vi att vi gått cirka 8 km och dessutom regnade det. Så det blev buss tillbaka till campingen. När vi skulle betala på bussen frågade chauffören om vi var turister, vilket vi svarade ja på. Då fick vi åka gratis, så att vi skulle göra reklam för Dunedin.
Blev sen en lugn kväll i husbilen.