Författare: Einar

När detta skrivs har det gått 1 månad sen vi kom hem från vår långresa, och vi har rätt dygnsrytm sen ett antal veckor tillbaka. Har fått lite distans till allt vi såg och upplevde, men tycker fortfarande att vi är lyckligt lottade som fått se och uppleva detta fantastiska land. (Tyvärr är det helt omöjligt att få fram bra bilder på alla vackra vyer.)

Klart att det blev många mil i husbil, men vi är ju vana att åka husbil och alla fantastiska vyer gjorde att det ibland kändes som om man var med i en film.

Singapore som ”bara” var tänkt som ett stopp på vägen var definitivt en positiv upplevelse, det lilla vi såg.
Har försökt komma på vad som var resans höjdpunkt, men nästan varje dag bjöd på något minnesvärt/fantastiskt.

En sak som vi dock absolut kommer att minnas, inte för att den var så mycket bättre än något annat utan för att vi höll på att missa den: Hobbitonbesöket var vi lite tveksamma till, vi hade ju varit där för 15 år sedan. Tog bara den utflykten för att Sandra, Stefan och Wilma valt den. Hade hänt enormt mycket på 15 år och det gick inte att jämföra Hobbiton förr och nu. Bilden ovan visar ungefär samma vy, då och nu. Vi har ju väldigt bra koll på Sagan om Ringen filmerna och uppskattade verkligen besöket i Hobbiton, trots att det var lite kommersialiserat.

Tack vare internet, en fin guidebok, en stor karta, påläst resesällskap och MyPlanets grundplanering tror vi faktiskt inte att så mycket skulle gå att göra bättre, på den tid vi hade.

Ovan, till vänster, ser man MyPlanets reseförslag på NordÖn med övernattningspunkter för en eller flera nätter. Till höger ser man hur det faktiskt blev med övernattningspunkterna markerade med orange. Vi använde Copilot i en iPad då vi gjorde kartan för MyPlanets förslag, men kom på att GoogleMaps var bättre för att beskriva den faktiska resan (blev dock lite klippa och klistra för att få med så mycket som möjligt).

Ovan är kartor över SydÖn med MyPlanets förslag på övernattningspunkter, för en eller flera nätter, till vänster. Till höger är den faktiska resvägen. Blev stor skillnad på vägen från Punakaiki till Queenstown, eftersom den enda vägen som går utefter västkusten var avstängd på grund av ras. Var inget som vi sörjde eftersom vi fick se den fantastiska vägen via Arthurs Pass istället. Fick inte se Franz Josef glaciären den här gången, men åkte ju till White Horse Hill Campground i Mount Cook National Park som bjöd på snöiga vyer över sydalperna.

Vi reste totalt cirka 450 mil i husbil på 29 dagar. Som mest hade vi några dagsetapper som blev runt 37 mil, vissa dagar blev det bara några få mil (eller inga alls). Upplevde ända aldrig att det var jobbigt att resa eftersom det oftast var ett så vackert och varierande landskap att se på. Vi hade dessutom många nerladdade talböcker som vi kunde lyssna på i husbilens mediacenter. Dieselpriset, vi fick betala, varierade mellan drygt 1,6 NZ$ och knappt 2 NZ$. Då vi lämnade tillbaka husbilen fick vi dessutom betala en ”Road User Charge” på 76 NZ$ per 100 mil (vilket vi blivit upplysta om av hyrbilsfirman då vi hämtade husbilen).

2024-12-03

Planet till Singapore var fullt, men avgick ändå enligt tidtabellen. Så 01:05 lokal tid var vi på väg.

Man hade julpyntat kabinen i flygplanet, en av alla kransar på bilden ovan.

Vi lyckades faktiskt sova en hel del under flygresan som tog nästan 10,5 timmar. Kort på mediacentret då vi började närma oss Singapore.

Fick ta tåget från terminalen, åkte tillsammans med kabinpersonalen. Tyckte att flygvärdinorna var så eleganta i sina uniformer.

I terminalen var det mycket ”Hello Kitty” reklam, hade säkert med 50 års jubileét att göra.

Vi hade med oss rena kläder i handbagaget och gick till en lounge för att duscha och byta kläder. Det var 2,5 timmar tills planet mot London skulle avgå så vi hann med ett glas juice och en smörgås också.

Passade på att ta ett kort på vårt plan då vi stod vid gate och väntade på att få gå ombord.

Resan till London tog nästan 14 timmar, så vi hade gott om tid till att äta och sova. Hade våra iPads laddade med en massa offline material så vi tittade förstås på film och läste nerladdade böcker också. Tog ett kort på mediacentret då vi närmade oss London.

Planet mot Arlanda skulle gå 3 timmar och 25 minuter efter att vi landat i London och det vara bara att sätta sig i loungen och vänta.

Som tur var inga förseningar på det här planet heller. Vi satt i ett fullsatt kvällsplan och tyckte att det sista flyget på resan var jobbigast fast det bara handlade om 2 timmar och 15 minuter.

Försökte ta ett kort genom kabinfönstret då vi närmade oss Sverige, gick inte så jättebra. Man ser i alla fall att det var mörkt ute.

Då vi landat på Arlanda var det bara att vänta på vårt bagage. De flesta som åkt med samma flyg som oss hade bara handbagage och det var inte många som stod vid bandet och väntade.

Vi åkte förbeställd taxi från Arlanda.
Då vi lämnade Christchurch var det sommar och varmt, hemma var det snö och 8 minusgrader. Kändes lite märkligt att vi lämnat Nya Zeeland den 3:e december tidigt på morgonen och att det fortfarande var 3:e december då vi var hemma cirka 22:30. Hade ju varit på resande fot i drygt 33 timmar.
Trots en lite dryg hemresa var vi så otroligt nöjda med vår långresa och var säkra på att det kommer att ta lång tid att smälta allt vi sett och upplevt.

2024-12-02

Även sista morgonen på Nya Zeeland kunde vi sitta ute och äta frukost.

Efter frukost började den tråkiga biten, tömma ut allt ur husbilarna och packa ner sakerna i resväskorna. En del saker fick vi lämna kvar, gav bort mat och dryck till andra campinggäster. I normala fall ska man checka ut 10:00 från campingen. Vi hade frågat om det gick bra att stanna till 14:00 istället och fått ok på det.

Efter lunch åkte vi till Maui Motorhome Rentals i Christchurch för att lämna tillbaka husbilarna. Firman fanns med i husbilens GPS, så vi körde enligt den tills det stod att vi var framme mitt i en korsning. Letade lite och hittade en annan gatuadress bland uthyrningspappren. Var mycket folk då vi kom till firman, men det gick ändå ganska snabbt att stöka undan återlämningen.

Vi fick skjuts med buss från uthyrningsfirman till flygplatsen och där var det bara att sätta sig och vänta. Vårt flyg till Singapore skulle inte avgå förrän efter midnatt och det gick inte att checka in förrän det var klart vilken gate planet skulle gå ifrån. Alla lounger ligger ju på andra sidan incheckningen, så det var terminalhallen som gällde tills dess.

Wilma sysselsatte sig med Legobygge, bruksanvisningen var nerladdad till Sandras iPad.
Vi köpte hamburgare på Burger King till middag och sen fortsatte vi vänta.

Till slut kunde man se vilken gate, och incheckningsdisk, som gällde för vårt flyg. Var inte bara vi som skulle med flyget till Singapore. Vi står nästan längst upp till höger, i närheten av gröna skylten.

Då vi checkat in gick vi och tittade lite i affärer, och Wilma hittade en spårvagn att undersöka. Fortsatte gå runt i affärer tills det var dags att gå till gate.

Vi reste ungefär 250 mil i husbil på 18 dagar, en del dagar stod husbilen stilla. På kartan nedan ser man vår ungefärliga resväg på SydÖn, och en del av platserna vi besökte. De orange prickarna markerar var vi övernattade.

2024-12-01

Den 1:a advent vaknade vi upp till en varm och solig morgon.

Blev förstås frukost ute i solen. Dagens datum var 1:a december och det var väldigt tydligt att allting är förskjutet jämfört med hemma i Sverige. Hemma är det ofta 1:a juni som bjuder på sol och värme, dessutom är det en tidsskillnad på 12 timmar.

Vi tog husbilarna in till stan och hittade parkering nära en spårvagnshållplats. Einar och Stefan använde telefonerna för att köpa biljetter medan vi väntade.

Efter en liten stund kom spårvagnen.

Vi hoppade av i närheten av Margaret Mahy Playground, som är en stor (gratis) lekplats mitt inne i stan. Wilma blev jätteglad och bytte snabbt om till badkläder, eftersom det var mycket saker som sprutade vatten.
Vi lämnade de andra på lekplatsen efter en liten stund.

Vi gick bort till New Regent Street, där det ligger mycket affärer, barer och restauranger. Finns också spårvagnshållplatser utefter gatan, så vi tog en tur.

Hoppade av vid Cathedral Square där Einar gick och ställde sig bredvid Milleniummonumentet. Konstaterade att katedralen inte var öppen. Den hade ju, precis som mycket annat, skadats svårt vid jordbävningen den 22:a februari 2011. Man jobbar dock fortfarande med att återställa katedralen via ChristChurch Cathedral Reinstatemen Project.

Vi tog en annan spårvagn och hoppade av i närheten av den stora botaniska trädgården. Var mycket folk som strosade runt i parken. Bettan framför Peacock Fountain.

Vi gick bort mot rosenträdgården, eftersom det förmodligen skulle finnas mycket som blommade där.

Einar intill en del av blomsterprakten.

Gick man lite längre in var det ännu fler rosor som blommade.

Började bli lite hungriga så det blev spårvagn igen in mot centrum.

Åkte förbi statyn av William Rolleston som var föreståndare för Canterbury provinsen 1868-1877. Enligt spårvagnskonduktören ramlade statyn och tappade huvudet under jordbävningen 2011. Då man skulle återställa statyn saknades huvudet, som till slut återfanns under sängen hos en skolpojke. Konduktören var ganska säker på att statyn tittade åt andra hållet före jordbävningen.

Åkte med hela vägen utefter New Regent Street ända fram till den inglasade delen. Tydligen var man lite före tidtabellen så spårvagnsföraren hade tid att posera vid spårvagnen.

Vi gick tillbaka till en av restaurangerna utefter gatan och åt lunch. Som man ser på bilden går spårvagnarna ganska nära serveringarna.

Ville ha lite efterrätt så vi gick bort till Rollickin Gelato och köpte varsin glass.
Efter att vi ätit upp glassen var vi ganska nöjda med vårt stadsbesök och gick bort till parkeringen där husbilen stod.

Då vi alla var tillbaka på campingen öppnade vi bubbelflaskan, som vi köpt hos Hunter´s Wines, för att fira att resan varit så lyckad. Var så mätta efter lunch och glass så vi skippade middagen, åt bara lite småplock.
När solen gått ner satt vi i den andra husbilen en stund och spelade kort.

Blev bara cirka 3 mil i husbil den här dagen.

2024-11-30

Blev klara för avfärd tidigt och ställde in GPS på Christchurch.

Stannade till för att ta kort på loket utanför Steampunk HQ, ett konstsamarbete och konstgalleri som öppnade i november 2011. Vet inte om det var öppet då vi stannade till.

Åt andra hållet ser man den långa backen som man åker i då man kommer in i Oamaru, söderifrån.

Innan vi lämnade Oamaru gjorde vi ett stopp vid New World Waitaki för att fylla på kylskåpet. Såg att man gjort en banangran inne i butiken. Precis som i de andra New World butikerna frågade man om vi var turister och gav oss rabatt då vi sa att så var fallet.

Vädret blev hela tiden sämre ju längre vi kom från Oamaru och vi åkte många mil i duggregn, fast då vi närmade oss Christchurch började det klarna upp.

Var tillräckligt fint väder för att vi skulle ta omvägen förbi Christchurch Gondola för att kunna åka upp på Mount Cavendish. En turist på bilden ovan är beredd att åka upp.

Man har en fin vy ner mot Heathcote Valley ifrån linbanan.

Om man går bort en bit från linbanan får man en fin vy ner mot Lyttelton.

Testade att fotografera Lytteltons hamn med telefonens teleobjektiv som ger 5 gångers förstoring, och tyckte att telefonkamerorna imponerar. Duger absolut eftersom alla bilder på hemsidan är nerskalade till 800×600, för att det inte ska ta för lång tid att ladda dem.

Zoomade in fartyget i Lytteltons hamn med vår 10 år gamla Nikon D5500 med 24MP sensor. Det blev ju också ganska bra, fast objektivet har brännvidd 18-300 mm med bländare 3,5-6,3.

Vi såg att man kunde gå till Cavendish Bluff lookout, den öppna ytan ungefär i mitten av bilden. Vi tyckte dock att det räckte bra med vyerna i närheten.

Vi träffade ett par som stod ungefär där Einar står och pratade lite med dem. Visade sig att de bodde i Christchurch och bara passade på att åka upp eftersom det var så fint väder, fast soldiset gjorde att sikten påverkades.

Stod massor av bilar längre upp utefter vägen (Summit Drive) som man ser ringlar sig uppåt i bilden ovan.
Vi gick bort till restaurangen och tog en fika, sen stannade vi ganska länge i souvenirbutiken. Till slut var vi alla fall redo att åka ner.

Fast först blev det ett kort till mot Lyttelton, från observationsdäcket.

En nöjd turist beredd att åka ner med linbanan.

Tog inte så lång tid att åka vidare till Spencer Beach Top 10 Holiday Park där vi bokat plats för 2 nätter. Satt ute i solen och fikade tillsammans med Sandra, Stefan och Wilma.
Då det var dags för middag satt vi ute och åt i det fina vädret.
När det började bli svalt satt vi inne i den andra husbilen och åt lite ost och kex.
Avslutade dagen med några partier Skip-Bo.

Dagens resa med husbil var på 28 mil.

2024-11-29

Nu var fina vädret tillbaka och vi åt frukost ute.

Ett sista kort på vår uppställning i Dunedin, och ”vår kompis” som satt vid bordet.

Innan vi lämnade Dunedin måste vi förstås åka bort till Baldwin street, som har världens brantaste backe. Efter att ha lyckats parkera var det bara att trava upp för att få ett kort på ett hus utefter gatan.

Man var ganska flåsig efter att ha gått upp nästan hela vägen.

Syns verkligen på en del av husen hur otroligt brant backen är. Var faktiskt besvärligare att gå nerför backen.
Vi lämnade sen Dunedin och åkte norrut.

Åkte genom böljande landskap tills vi kom till Mouraki för att kunna gå och se nästa turistattraktion.

Då vi nästan var framme vid stranden möttes vi av denna ”sparbössa” och på en stor skylt bredvid uppmanades man att betala 2 NZ$ för att stödja underhållet av den privata vägen ner till stranden. Var visserligen en fin väg ner gjord av trallvirke, men är säkra på att det genererades en skaplig vinst om alla turister betalade 2 NZ$ i var.

Vi gick ner till stranden för att kunna beskåda Mouraki Boulders. De flesta var begravda i sanden.

Einar poserar vid ett klot som stod lite vid sidan om. Vi hade för oss att det var fler klot som inte var begravda då vi var på plats för 15 år sedan.
Nöjda med att ha sett Mouraki Boulders i fint väder åkte vi vidare mot Oamaru, eftersom vi hade fått tid hos en Tyre General verkstad för att få ett nytt däck istället för det som punkterades.

Är en ganska brant backe då man kommer in i Oamaru på SH1. Fick åka genom hela staden på SH1 för att komma till däckverkstan där vi fick snabb hjälp.

Hade sen rätt mycket tid över innan det var dags för ett bokat kvällsevenemang, så vi kollade om det fanns någon golf klubb i närheten. Hittade North Otago Golf Club och åkte dit.
Var bara 1 bil på parkeringen och receptionen var stängd, men det kom 2 herrar som berättade att det bara var att ringa telefonnumret som stod på anslagstavlan. Efter ett telefonsamtal fick vi hyra klubbor. Damen som hjälpte oss sa att det är en ganska kuperad bana, så vi hyrde golfbil (räknade dock med att kunna turas om med att gå).

Einar på väg att spela sig uppför en brant backe på bilden ovan.

En de hål låg nära havet, och där blåste det rätt bra. Bettan på väg att putta på bilden ovan.
Efter avslutad runda konstaterade vi att det nog inte var den finaste banan i området, men vi hade i alla fall haft en trevlig runda.

Åkte bort till Harbour Tourist Park där vi bokat plats. Fick en bra plats bredvid Sandra och Stefan. De hade gått runt lite i området och tittat.

Vi tog också en liten promenad i omgivningarna. Har tydligen varit ett gammalt industriområde som man gjort om till fritidsområde. Bortanför träden skymtar man en aktivitetspark, som var välbesökt.

Vi flanerade utefter Harbour Street. Gjorde ett kort stopp vid Craftwerk Brewery, som specialiserat sig på belgiskt öl. Einar köpte med sig några flaskor, för att kunna njuta av lite senare.

Vi hade bokat en afton på Oamaru Blue penguin Colony och efter middagen var det dags att bege sig. På vägen dit såg vi några klippor, som verkade vara ganska porösa.

Var ganska mycket folk som betalat för att se pingvinerna. Fanns sittplatser i olika prisklasser, vi hade tagit den billigaste.

Var 2 conferencierer som turades om att berätta om pingviner och dessutom försöka övervaka alla så att ingen tog kort på pingvinerna. Lite oklart varför man inte skulle få ta kort. Efter ett tag kom i alla fall pingvinerna gående från havet.
Då vi suttit några timmar började det bli mörkt ute, och man hade tänt lampor. Vi tyckte att det kunde räcka och började gå mot husbilarna.

Blev lite överraskade eftersom det var pingviner överallt. Var till och med så att det fanns risk att trampa på dem om man inte såg sig för. Konstaterade att vi kunnat se massor av pingviner gratis om vi bara väntat tills det blev mörkt. Var till och med så att vi fick stoppa en bil så att den inte skulle köra på pingviner som stod mitt på vägen.
Vi var i alla fall nöjda med dagen, och kvällen, då det var läggdags.

Dagens husbilsåkande var på cirka 14 mil.

2024-11-28

Kom en skur den här morgonen också, men sen blev det uppehåll. Bestämde oss för att åka till Larnach Castle, Nya Zeelands enda slott.

Innan vi åkte iväg tog vi ett kort på ”vår kompis” som satt vid bordet utanför vår husbil.

Såg många fina vyer utefter vägen till slottet, en av dem på bilden ovan.

Till skillnad mot hur det var för 15 år sedan fanns det nu en bemannad biljettkur där man fick betala inträde. Man kunde välja på trädgårdsvandring med eller utan slottsbesök. Vi var lite tveksamma, men fick höra att det gick att uppgradera valet, så vi tog enbart trädgårdsvandring.

Vi fick ett informationsblad om de olika delarna av trädgården. Efter att ha parkerat husbilen gick vi runt och tittade på de fantastiska rabatterna/arrangemangen. En liten del på bilden ovan.

Kom sen fram till slottet, som var omgivet av grönska.

Man hade gjort trädgården i olika teman. Skylten på bilden vägledde oss till en avdelning som anspelade på ”Alice i Underlandet.

Såg även fina vyer då vi gick runt, fast det var lite disigt kunde man ändå uppskatta dem.

Einar beundrar en av vyerna på bilden ovan.

Efter att ha vandrat runt i trädgården bestämde vi oss för att även betala för att gå runt i slottet. Ett av alla rum på bilden ovan.
En video visades i ett av rummen och där fick vi höra om slottets histioria.
Fick reda på att slottet började byggas 1871 av William James Mudie Larnach, som tyvärr begick självmord 1898. Efter år av stridigheter om James sista vilja såldes slottet 1906.
Sen följde flera år av misskötsel tills slottet köptes 1967 av nuvarande ägarna Barry och Margaret Barker. 1990 påbörjades renoveringen av slottet och ägorna, som fortfarande pågår.

Vi gick högst upp i tornet för att titta på utsikten, fast först var vi med på kort.

Ovan ser man en del av utsikten uppifrån tornet.

Gick sen ner till souvenirbutiken och där hade de varor som man absolut inte kan hitta i en svensk souvenirbutik.
Efter slottsbesöket åkte vi tillbaka till campingen och gjorde lunch.

Efter lunch bestämde vi oss för att gå in till Dunedin centrum. Vår plan var att gå utefter havsviken Otago Harbour. I början var det en fin promenad. Vi såg bl.a. husen ovan, därifrån hade man nog en fin utsikt. Sen gick gångvägen tyvärr intill en hårt trafikerad väg.

Efter ett tag mötte vi en ung tjej som kom gående på en liten stig som gick närmare ”sjön”. Vi gick också in på den lilla stigen och kom till ett tält som var uppspänt inne i buskarna. Funderade på om någon verkligen bodde där permanent.

Vårt mål var järnvägsstationen i Dunedin, som vi läst om i vår guidebok. För att vara en järnvägsstation är det verkligen en imponerande byggnad.

Invändigt var det minst lika imponerande med det berömda marmorgolvet.
Lämnade järnvägsstationen och gick till en uteservering som ligger utefter oktogonen, som är Dunedins centrum. Började regna då vi satt där så vi tog god tid på oss att dricka upp.
Gick sen bort till turistinformationen. Fick en karta och instruktioner så att vi skulle kunna ta oss närmaste vägen till Speights Ale House.

På vägen tiil Speights såg vi en man som matade måsarna. Tyckte att han ansträngde sig för att få fågelmaten att komma så nära bilkön som möjligt.

Inne på Speights finns det mycket drycker ”på tapp” att välja på, inte bara öl. Vi beställde dryck och ville ha något tilltugg. Då Einar försökte kolla om de hade snacks fick han frågan om vi ville ha ”bread” och sa ok till det. Efter ett tag fick vi då in en halv limpa som bestod av hälften ljust och hälften mörkt bröd och vitlökssmör till. Funkade oväntat bra med brödet.

Då vi gick från Speights tillbaka mot centrum konstaterade vi att vi gått cirka 8 km och dessutom regnade det. Så det blev buss tillbaka till campingen. När vi skulle betala på bussen frågade chauffören om vi var turister, vilket vi svarade ja på. Då fick vi åka gratis, så att vi skulle göra reklam för Dunedin.
Blev sen en lugn kväll i husbilen.